dessa telefonkillar...

Ni vet, de står där bakom disken, med sina prydliga frisyrer, ofta är de lite sådär klatschigt klädda i jeans och skjorta också, och de luktar gott (misstänker att de går till kicks på lunchrasten och "provar" parfymer. Sådär som man gjorde första gångerna ensam i stan när man gick i femman ni vet.)
De pratar jättesnabbt på ett teknikspråket och man fattar ingenting, men nickar där man tror att det passar in, eller så gör man som jag och inleder det hela med "asså.... Jag fattar verkligen ingenting, men min mobil blablabla" eller "HEJ, jag behöver lite hjälp...." eller "Det här kanske är en jättedum fråga, men jag kan inte sånthär riktigt....."

och så katching har man en bra start!
Ni förstår, telefonkillarna är nämligen lite som dagens riddare har jag kommit fram till.
och finns det något de går igång på (inte på det sättet..) är att hjälpa en stackars värnlös jungfru i nöd som har tappat bort sin 1122929:te mobiltelefon en måndagseftermiddag vid fyratiden.

eller ja, sådan var min bild av telefonkillarna innan i alla fall.
och jag älskade dem.
Så tålmodiga, med sina överseende leenden och så snälla och hjälpsamma när de tålmodigt förklarade för mig varför kontakterna inte kunde ligga kvar på SIMkortet...

men i måndags, då var det andra bullar minsann!
Inte ens mitt allra jungfruligaste, värnlösaste ansiktsuttryck fick den väldoftande, teknikpratande, skjortklädda killen bakom disken på phonehouse att vekna när jag berättade om min förlust. Han bara svängde lite med nyckelbandet runt halsen (det är seriöst bara telefonkillar som kan komma undan med det tror jag..) och sa att "fröken får nog hålla reda på sina mobiltelefoner i fortsättningen"
sådär lite skämtsamt och överseende

som om jag inte visste det själv liksom....
inte den dyraste parfymen på hela kicks manavdelning skulle kunna blidka mig i det ögonblicket.
Så jag tackade så HEMSKT mycket för hjälpen och gick till min 3telefonkille istället.

Där gick det bättre
och jag kunde lämna gråtandet i förmån för lite "Nämen! Kan man göra så?! Fantastiskt!" "Så hela min telefon och allt ligger typ på det där lilla kortet!??!?!? Shit!"
för när de har hjälpt den lilla värnlösa flickan vill de ju känna sig som lite hjältar också, såklart.

och vad gör man inte för att få sitt sociala liv (mobiltelefonen) tillbaka liksom? även om man måste bryta mot en och annan jämställdhetslag...



jajamensan...
Bara skjortan som saknas, fast han hade ju faktiskt ett rosa band på bröstet
same-same typ

puss på er!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0