Josefine och Jesus

För ett par månader sedan hände något hemskt.
Chockerande nästan, men ändå väntat på något vis.
Vår kära vän Josefine lämnade oss och gick vidare...

Det tog ett tag att ta till sig denna bittra sanning, men efter månader av tungt sorgearbete tog vi vårt förnuft till fånga. Josefine skulle inte komma tillbaka, och vi slutade att fråga oss själva varför.
Sakta men säkert började vi acceptera tanken på att hon var borta för alltid
Inga mer finurliga kommentarer, som är på gränsen till för personliga
inga offentliga kortisskämt
inga inbjudningar till evenemang anordnade av Josefine Rasmusson med the George (lägenheten, myten, legenden) som utgångspunkt.

Man vet inte vad man har förrän man förlorar det
så heter det ju
och visst är det så
det har vi alla nu insett med Josies abrupta försvinnande, som tärde så hårt på oss alla.

Men ett mirakel har inträffat mina vänner.
HON HAR ÅTERUPPSTÅTT!

Ingenting liknande har skådats, inte sedan Jesu återuppståndelse och glädjen är minst lika stor, om inte större nu när Josefine Rasmusson äntligen har lagt sina alternativa tankar åt sidan för ett tag, vikt sig för vår desperation
offrat sig för kollektivet som den äkta vän av proletäriatet hon givetvis är, och återigen AKTIVERAT SITT FACEBOOK-KONTO!

Oh happy days, halleluljah och proud mary keep on burnin´
gospelkörer och kastralsångare

eller vänta lite
nu skulle jag kolla in på hennes logg och vara en upphovsrättstjuv och sno en awesome bild som skulle spegla hela jesus-känslan.
"Sidan kunde inte hittas"
stod det då....
åhnej, tänk så har hon fått en såndär alternativ neuros och inaktiverat kontot igen!!!!!!!
Precis som Jesus, när han återigen lämnade de stackars människorna att utan förtröstan förgöra sig själva med sina diverse "perverserier", helt utan frälsning. 
så jag laddar upp en inte så jesu-aktig bild på Josiejoe den heliga istället



xoxo apostel nr 1



stackars, stackars mig

jag vet att det typ är lite av det värsta som finns med folk som tycker synd om sig själva hela tiden... nästan lika irriterande som folk som hela tiden måste berätta om hur jävla awesome deras liv är, om ni frågar mig.

Men just nu är det faktiskt ganska synd om mig.
Jag har blivit förkyld.
vaknade typ tjugoniomiljoner gånger inatt av att jag inte kunde andas (eller fyra gånger i alla fall...) och sen när jag vaknade var jag superdupertrött och kände mig som en zombie som inte har borstat tänderna på femton år, som en såndör grön med klibbig mun som man kan se på tecknat ibland ni vet?
sen skulle jag arbeta.
och nu är jag helt slut men hoppas på att kunna hålla mig vaken tills kontoret börjar klockan åtta. Åhnej, kollar hon verkligen på det skitprogrammet, frågar ni er kanske nu och tänker att det är ju bara en billig kopia av "the office" eller vad det heter, och det är det kanske också men jag tycker det är ganska roligt iallafall faktiskt. Typiskt att folk ska vara så svarta och svåra och spela så cyniska och världsvana...

jaja, det suger lite just nu iallafall.
Något annat som suger lite är att jag har gått hela veckan och haft värsta simsabstinensen, men inte haft tid att göra något åt det!
Hemskt!
Jag har funderat ihop en helt ny sim till min samling, och det bara kliar i fingrarna när jag tänker på det verkligen. En riktigt lagom bra, lagom fin och lagom tråkig man tänkte jag. Pedantisk och polis, liten förortsvilla och det enda han verkligen vill är att hitta kvinnan i sitt liv och göra bebisar.
MEN....
så blir han föfrförd av värsta maneatern typ, och han blir jättekär och tänker att hon är kvinnan i hans liv, men det vill ju inte hon vara med på för hon bara leker med honom och har inte en tanke på att göra bebisar till honom....

hur det hela ska sluta sen har jag inte riktigt bestämt ännu, men känner jag mig själv rätt kommer det bli ett riktigt lyckligt slut där alla lever lyckliga i alla sina dagar, annars kommer jag känna mig så elak när pedantiska polisen står i ett hörn och lipar och jag tvingar honom att gå till jobbet typ...

Förutom simsabstinens och andningsbesvär då, så har veckan också bestått av mardrömslika matteprov, fnissiga fikor, ännu fnissigare filmkvällar och en och annan vimsig vinkväll.
Kände att jag behövde inkludera er lite i mitt faboulösa liv
sen var det en såndära studenfest i onsdags också
kulkul.
Temat var bad taste och jag gjorde mitt bästa för att se ut som snooki i jerseyshore, men det var inte så många som tyckte att det var likt...
Sana sa däremot att jag såg ut som en playboymodell i plattat hår... men jag tvivlar verkligen starkt på om jag ska ta detta som en komplimang, för om Sana hade varit lesbisk, eller hetero och man, känns en playboymodell typ som det sista hon hade velat ha något att göra med...
menmen, sånt är livet.

puss på er!

solen skiner...

alla barnen var ute för att sola
utom Rebecka, för hon tjänade slaviskt sin älskade skola

typ så känns det nu...
jag borde verkigen gå ut och "få lite färg i ansiktet", som min kära mor precis sa till mig. Tack mamma.
men frågan är om färg i ansiktet någonsin har gett någon mvg.
Eller kanske.
Om man har en lärare som tycker väldigt mycket om elever med färg i ansiktet, eller om man har en kurs i solbränna typ.

Men nu är det inte så för stackars lilla mig, som sitter här med ett fett ofullständigt projektarbete som inte har särskilt mycket med färg i ansiktet att göra, och jag tvivlar dessutom på att handledare Agneta, som är ganska blek och alltid har mycket kläder på sig skulle uppskatta om jag lämnade in ett dåligt projektarbete, med eller utan färg i ansiktet...

menmen, vad är väl en bal på slottet
kan man ju fråga sig
eller en dag i solen, får man väl omtolka det till då

och hallelulja satans perkillä (med reservation för stavfel) nu fick jag tidsbrist också
jag har skrivit två rader på mitt ofullständiga, pinsamma projektarbete och nu har jag bara en halvtimma på mig innan jag måste taggataggatagga för dansträning. Oh fuck.
Jag är en dålig människa
jag kommer att dö ensam
jag kommer att hamna i skärselden och sedan bli dömd att evigt brinna i helvetet
jag måste avsluta det här blogginlägget

typ så går mina destruktiva tankar nu
Samtidigt sjunger Lisa Ekdahl för full hals
någon har sålt hennes hjärta på realisation
och hennes stolthet på närmaste aktion

det är kanske lite mer synd om henne än vad det är om mig
men bara lite.

Nu ska jag ta alla mina fucklife-känslor, göra konst av dem och lägga in i mitt projektarbete
ååh, jag har alltid velat vara en lidande konstnärssjäl, hihi.

Pusspuss

"bifoga bild" ?

snart börjar allvaret
det där med att ta sig ut i riktiga livet och inse sin obetydelse alltså
typ

en bra början hade ju varit att hitta sig själv ett fräscht sommarjobb tänkte jag, så eftersom jag är så himla duktig, satte jag igång och skrev cv:n, ljög ihop massa asbra egenskaper i personliga brev och gav mig ut på internätetet och försökte finna min drömanställning (har alltid drömt om att jobba på en bensinmack... Älskar doften, älskar lastbilschaufförerna, älskar ketchup och senap. Jag tänkte säga att jag älskar korv, men kom på att det kunde bli vääldigt fel, dessutom är jag en sån som inte äter kött, veginågonting, så nada de este)

i alla fall
så håller jag på att skicka in ansökan nu då
och då kunde man bifoga en liten bild om man ville
det kan ju inte vara några problem tänkte jag, och bröjade bläddra i arkivet

eh...
ja, ni kan ju själva rösta på vilken som kommer att ge en eventuell arbetsgivare den bästa, mest seriösa bilden av mig


"anställ mig - peace out bror! och godnatt."


"heeej, jag är positiv och glaaaaad!!"


"glaaaaaaaaad.......!!!"


"...so. Call me"

jag vet inte.
Den första kanske?
tror vi kör på det asså

puss puss!


RSS 2.0