barnkalas

idag fyllde min systerdotter Elise 1 år.
Hurrahurrahurra

jag hade förberett mig mentalt hela morgonen, stadig frukost, vilostund, meditering ochsåvidare
detdär med barnkalas är inte alltid så mycket av en barnlek som det låter förstår ni
och själv har jag alltid lite svårt att orientera mig måste jag erkänna
lite existentiell ångest sådär ni vet.
Vem är jag?
Var hör jag hemma?
Varför skriker ungen, gjorde jag fel?
Vad säger bebisen, jag fattar ingenting....
Vad gör jag här?
ochsåvidare

det brukar sluta med att jag sätter mig i ett hörn, ler osäkert åt de små liven på avstånd och äter upp födelsedagsbarnets tårta (hela alltså) och sen brukar jag åka hem innan någon upptäcker att det var jag som åt upp rosen, som alla (utom jag då, uppenbarligen) vet egentligen är födelsedagsbarnets ros, även om födelsedagsbarnet bara är två år och knappast vet att uppskatta den gastronomiska upplevelse en marsipanros utgör...

Idag var jag i vilket fall som helst fast besluten att en gång för alla förändra mitt tafatta barnkalasbeteende.
Idag tänkte jag inte bete mig som ett sladdbarnet som egentligen är alldeles för ung för att axla ansvaret som moster. Nej, idag tänkte jag visa att jag minsann också är vuxen, och kastade mig till synes helt orädd in i diskussioner om skatt och deklarationer, kramade ömt om min andra systerdotter (inte hon som fyllde år då alltså, utan storasyster Ally, 4 år) när hon hade ont i magen, gav henne lite vatten och klappade henne på huvudet.

Men det gick snart utför...

Innan jag visste ordet satt jag ensam i ett hörn, åt kakor och pillade på mammas iphone och kände mig fruktansvärt vilsen och oönskad bland allt kaos och barnskrik.
Jag kände mig inte alls som en vuxen, ansvarsfull mönstermoster längre, och längtade hem till min civiliserade, småbarnslösa tillvaro.

Syster Isa försökte muntra upp mig, och jag fick en liten goodie-bag fylld med godis. "Jag och de andra prinsessorna."
Såhär såg den ut:



Då blev jag så frustrerad och fick så mycket existentiell ångest att jag helt tappade kontrollen och helt glömde bort att prata om vuxna grejer och nicka och le artigt när andra pratar om vuxna grejer.

Så jag började provocerande med att fråga lite ironiskt varför de inte köpte en rosa dammsugare istället för en svart gräsklippare till födelsedagsbarnet, som ju faktiskt är en FLICKA.
Ingen fattade vad jag menade
oron steg och stämningen blev konstig.

Sen spydde stackars Ally av okänd anledning
mamma sa att när jag var liten brukade jag alltid kräkas när det var något spännande som skulle hända, kalas och julafton och sådär, för att jag blev så nervös.
Alla skrattade.

Jag sa att jag brukar fortfarande spy när jag går på kalas, undrar varför....
Ingen skrattade
och jag kände mig fruktansvärt misslyckad,

Det var dags att åka hem.
Nästa barnkalas är i augusti någon gång
hoppas att jag har blivit vuxen på riktigt då...

Nej ni, nu ska jag avsluta och sy ihop en melloplan till ikväll.
Puss på er!

Kommentarer
Postat av: dubbelmacka

haha fett bra

välkommen tillbaka!

2012-05-26 @ 18:18:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0