i valet och kvalet

sitter och råpluggar rysk utrikespolitik och tappar helt tron på människan.
Putin blaimar Clinton (Hilary alltså, mäktig kvinna btw) för valfusket, miitär kapprustning planeras, vägrar rusta ner sina kärnvapen om inte USA gör det, lägger in veto mot att gå in och rädda syrien...
ochsåvidare ochsåvidare

men nu ska vi inte bli politiska här, det kan folk tycka är tråkigt har jag förstått
fast jag måste få vara lite politisk och analytisk ett tag till faktiskt, och jag vill inte låta dum eller så, men det här med kärnvapen är ju bara det mest korkade jag har hört. Här sitter alltså stormakterna på vapen som kommer förstöra typ hela världen om de används, så det är ju bara sjukt onödigt kan man tycka, men nej då. För om USA tar bort sina och föregår med gott exempel kanske Kina bombar hela världen istället och då "vinner" ju dom, och det får ju inte händ för om någon ska bomba världen så är det ju USA... fast det är ju ganska meningslöst att vinna om man ändå kommer dö tänker jag då..

och det här med nedrustning då... Vad händer med kärnvapnen liksom? Asså, radioaktiviteten måste väl ta vägen någonstans, det är ju inte så att man går till en återvinningsstation precis, och poof förvandlas det elaka kärnvapnet till en miljösnäll hybridbil typ (fast det kanske var en tanke ifs...)
hmm

jaja, jag blir så trött på världen i alla fall
och den stora frågan är nu vad jag ska göra med all denna ångest
om jag ska rädda världen eller helt enkelt skita i allt och krypa ner under täcket, äta massa choklad och leva i en låtsasvärld på sims resten av livet istället...

Låter fett lockande faktiskt
men då hamnar man ju inte i himmelen
å andra sidan
eller å femte sidan typ

åh herremingud, Kentan hade blivit stört stolt över min krassa och filosofiska syn på tillvaron asså
men jag misstänker att mitt "hängivna fan" som nyligen uppmanade mig att uppdatera (det var ju en hel vecka sedan, omg) inte blir lika nöjd när hon/han/det klickar in här, full av förväntan för ett extra flummigt, extravagant inlägg om random och irrelevanta saker, och så skriver jag bara om kärnvapenkrig och misstro.
ajajaj, dålig bloggerska!
och nu tänker jag bortförklara mig.

Det kan bero på att pappa var så seg med maten idag att det rubbade hela min ballans för att jag blev så hungrig typ (asså jag blir riktigt bitterfittigbitchig när jag blir hungrig. Inte bara sådär att överlevnadsinstinkten gör en lite stingslig och på sin vakt sådär, utan jag blir verligen HEMSK) 
eller så kan det vara att jag lyssna på min "Tvivel"-lista på spotify, med bara Winnerbäck och Ekdahl typ
eller kanske för att det är alla hjärtans dag snart...
det är ju alltid lite ångestladdat sådär, har alltid varit faktisk, ända sedan jag skickade ett kärleksbrev till en kille i tvåan som inte ville ha chans på mig...

eller så är det kanske för att det här med kärnvapenkrigspekulationer faktisk inte är så himla kul... 
men nej ni, nu ska jag döda det här inlägget tänkte jag och gå och duscha istället
puss på er!


... och på 27 dagen återuppstånden igen

eh ja, typ så.
27 dagar sen, shit...
var typ rädd att blogg.se skulle stänga av mitt konto
Inget är mer sorgligt än en afk bloggerska typ, hehe

Menmen, thats life I guess, har vart lite busy och så ni vet, lyxhorat i london och så
etc etc

bildbevis:


"Candy", "Marva", "Tisha Hilton"


(Jag är med på bilden faktiskt - i den begie klänningen, tänkte om ni hade glömt hur jag såg ut typ)

jaja, ni fattar
men i vilket fall som helst
så är jag tillbaka!!!!

med huvudet fullt av bittra idéer!
Just ni sitter jag och dricker kaffe och pluggar religion tillexempel, ganska mysigt faktiskt, om man bortser från det faktum att jag återigen tappar tron på mänskligheten

Jag kom nämligen på mig själv med att byta ut de 10 budorden (den judiska modellen) mot den jobbiga flickvännens 10 krav typ.......
Såhär blev det:

1. Jag är din flickvän, som befriade dig från äckliga pizzakartonger och jobbiga, pushiga killkompisar.
2. Du skall ingen annan flicka älska utom mig
3. Du får inte kalla mig dumma saker utan bara tilltala mig med "älskling", "min lilla sockertopp", "sötnos" etc. Möjligtvis kan du få tilltala mig vid namn. Men bara ibland
4. Tänk på att hålla våra fredagar lediga - DÅ ÄR DET FREDAGSMYYYYYS
5. Respektera min mor och far - du borde förresten älska dem eftersom du älskar mig, för det gör du väl?
6. Du får inte göra slut på vårt förhållande. Då jävlar...
7. Du får inte vara otrogen. Inte ens i tanken (och nej du får inte kolla på porr)
8. Du får inte ta något utan att ge - om du pussar mig måste jag ha en puss och så måste vi hålla på så i all evighet, särskilt när vi står och väntar på bussen så att alla kan se hur kära vi är (och nej, jag är inte bitter)
9. Du får inte ljuga för mig. Men du måste ändå säga att du älskar mig, även om du inte gör det (se bud 2)
10. Du får inte vilja ha någon annans flickvän, face it -jag är den rätta för dig.

Så, slutsats?
Gud är en needy bitch som bara vill ha uppmärksamhet typ
han kanske hade en jobbig barndom och kände sig oälskad...
Hm, ja jag vet inte

VI HÖRS SNART
pusspuss

Den där Pål....

När vi var på p&l var vi på en konsert med en mycket vacker och tydligt mycket berömd ung man.
Paolo Nutini hette han visst, eller "Den där Pål" som jag sa.
(Jimmy Eat World, som jag ifs aldrig har hört talas om blev Johnnyboy, vilket mina mycket alternativa och hippa kompisar tyckte var väääldigt roligt.)

I vilket fall som helst
så blev jag lite småkär i den där pål
och även om man inte förstod ett ord av vad han sa när han pratade med publiken
och fast han svettades mer än en brunstig flodhäst (känns som att de svettas mycket....)
så var han verkligen fin och gav intryck av att vara sådär finkänslig, vacker och en riktigt, riktigt bra kille
sån riktig italiens svärmorsdröm liksom, med hundvalpsögon och känsliga fingertoppar och välvårdat språk och bra bordsskick, som äter sallad till maten för att vara artig...

och sen lyssnar man på hans musik också, och vaggas sakta in i denna illusion av de melankoliska tonerna och den drömmande, bräckliga rösten......
sen är man fast. och otroligt förälskad, som alla andra enfaldiga stackars små flickor i min ålder som bara vill bli älskade.

Men efter noga iakttagelse och onödig analys
har jag genomskådat bluffen
PAOLO NUTINI ÄR ETT SVIN!!!!!!!!!

I den otroligt vackra "Candy" tillexempel
så sjunger han (om man lyssnar riktigt noga)

"Darling I ... (någonting) your tears, I´ll even wash yor clothes. Just give me som candy before I go"

Jättevackert, när det kommer från denne vackre man
men om man inte låter sig förblindas, utan tvingar sig själv att vara helt krass
är det upprörande. Inte nog med att det tydligen är världens uppoffring att han ska behöva lämna soffan för att slänga in denna tydligen mycket älskade kvinnas kläder i tvättmaskinen (åh, lyckliga hon)
men om man översätter, från smörsångspråk till vanlig svenska blir meningen typ "Vi kommer inte ses på aslänge och jag är askåt. Om jag tvättar ikväll, kan vi inte knulla då?"
Romantiskt?

Sen har vi den underbara "Last request"
med sitt sjungande budskap, lätt att känna igen sig i
"Sure, I can accept that we´re going nowhere, but one last time let´s go there. Lay down beside me"

Översättning: asså gumman, jag vet att du är inte pallar ha det såhär, att vi inte kommer någonstans och så, och det gör vi ju inte heller, med tanke på att jag är ett själviskt svin som inte pallar binda mig och så. Men snälla, vad ska du göra åt saken? Håll käft och kom hit bara så vi kan knulla....

Så flickor, flickor
fortfarande kära?



eller ja, kanske lite
hehe

Puss på nosen!

framtidsångest ochsåvidare

Ligger i solen och läser en bok och försöker ignorera det faktum att jag är inne på min sista vecka på mitt sista sommarlov. Någonsin

Boken är fett bra faktisk och med risk för socialt självmord har jag redan läst 122 sidor(började på den igårkväll) "En dag" heter den och handlar om en tjej, en kille, deras liv och hur de låtsas att de inte vill ha varandra. Ja ni vet... Fett förutsägbart, lite banalt, men ändå ganska underbart faktiskt.

Det börjar i´hennes sjaskiga, "politiska" lägenhet, där allt från affischerna på väggen till tshirten hon sover i ska ha ett rött, femenistiskt budskap. Han känner sig malplacerad och vill bort, "småborgerlig" som han är. Det är natten efter examen, de har hela liven framför sig.

Han säger att han vill resa.
Jag, och jag antar alla andra i min bortskämda, verklighetsignorerande generation, känner igen mig.

Hon dödar hans, och min vision: "Resa? Kalla det hellre att undvika verkligheten"

och så hans (vårt) försök att försvara sig: "Jag tycker att verkligheten är överskattad" och så hoppas han att han låter dunkel, karismatisk och svår.
Som att han har koll, men ändå inte riktigt bryr sig.

nu ska jag fortsätta att förlora mig i denna underbara roman och försöka att inte tänka på att det, om ett år är min tur att kasta mig ut i "verkligheten"
vad nu det innebär...

Puss på er!

lite genus och så

Har precis varit och fikat med min kära storasyster.
När vi hade klarat av de vanliga artigheterna som "jaham hur är det med dig då" "vad hur du gjort i veckan" "vilket fint väder det är" "jag måste börja träna" "jag har fått skoskav" "min kompis har köpt en hund" ochsåvidare styrde vi samtalet ut på lite djupare vatten
så att säga.

Med tanke på att både jag och Jenny är uppväxta med en inbiten naturvetare till far vars svar på alla genusfrågor är att det inte går att förneka de biologiska skillnadena mellan man och kvinna, att det måste få vara så och att allt annat klassas som så kallade "biologiska återvändsgränder" är det kanske inte så konstigt att detta ligger oss så varmt om hjärtat.
Sen är det ju alltid mycket lättare att diskutera när samtliga parter håller med en liksom...
men seriöst
fick fett med vatten på kranen på bussen hem sen
värsta uppenbarelsen, kändes som att jag förstod hela världen och stod över hela systemet typ.

Flicka i telefon: "Asså. Jag fattar inte!!!!! Allt var jättebra sen ba var det inte det och jag ba, vi måste snacka typ och han ba blev skiträdd typ och ba, vad ska vi snacka om typ, och jag ba, men nåt är ju fel och så ba.........."
Ja, ni fattar
det vanliga liksom

och det är ju inte så jävla konstigt att det blir sådär om man tänker efter
hur många gånger får man som flicka inte höra att man ska "prata om det"?
Det började på dagis, när man inte kunde enas om vem som skulle ha vem som häst typ, så blev det lite bråk och otrevligheter, men fröken räddar det hela genom att sätta de inblandade flickorna i ett rum
och så får de prata.
Det är ju ganska bra ifs, själv älskar jag att prata...
Men grejen är att om det är två pojkar som bråkar, då säger fröken att "låt dem hållas. Pojkar är pojkar"
Men vadå, mig veteligen saknar inte pojkar i sexårsåldern stämband eller tunga eller faktiskt inte något av de organ eller förmågor som krävs för att kunna kommunicera med andra individer..

Sen tror man att pojkar och flickor ska kunna vara tillsammans
att de tillochmed ska kunna älska varandra
men hur fan ska det gå ihop, frågar jag mig då (och då är jag ändå inte lesbisk, inte ens bi faktiskt utan bara lite objektiv av mig)
om kvinnor har lärt sig att man alltid ska prata om problemen, samtidigt som män alltid har kunnat komma undan med sina problem. Sen sätter man en man och en kvinna tillsammans, och bara det är ju ett problem liksoim och så har vi en buss-situation.
Flicka säger "Vi måste prata"
Pojke fattar ingenting och blir jätterädd och tänker att fuck åh nej jag pallar inte med några problem, asså shit tjejer är ju bara problem asså, bäst att jag skiter i henne och kollar på fotboll med grabbarna istället. Så slipper jag prata massa problem.

Sen är det ju kul att vi alltid har fått höra att pojkarna drar oss i håret eller nyper oss för att "de tycker så mycket om oss, de vet bara inte hur de ska visa det."
Inte konstigt att man inte inser hur fel det är när man blir slagen av sin man sen när man blir vuxen då liksom. "Han menar säkert inte så, han vet bara inte riktigt vad han gör....."

Hoppas att någon bitter dagisfröken läser det här och får sig en funderare
alla dessa problem bara för att de inte orkar tjaffsa med Pelle eller Olle eller vad det nu kan vara om att de inte ska dra tjejerna i håret.......

Såååååå
nu har jag moraltantat färdigt för idag minsann
nu ska jag laga mat
puss på er

"Jaha, vad ska du göra sen då..."

Alltid.
Den ständiga frågan....

Vi har gäster
jag stressar i mig maten så snabbt att jag får hicka
jag måste sitta kvar och andas
och då kommer det
konstaterandet
"jaha.... Sista året nu då"
mm....
och sen
Frågan

"Jaha, vad ska du göra sen då?"

helt ofattbart att dom inte själva kommer ihåg hur jobbigt det var att svara på den frågan!
eller så kanske det här är någon slags hämnd
typ "nu har jag avlat mina barn och gjort mitt här i livet. Haha får se om den här ynglingen tror att hon kan göra något bättre...."

Fett med ångest får man ju i alla fall
men det vill man ju inte visa
för man är arton år och har hela livet framför sig
och man älskar livet
och man tror fortfarande att alla drömmar ska besannas
så man måste svara utefter det
Själv säger jag alltid att jag ska utomlands, leva livet och sen veta vad jag ska bli så jag kan tjäna en massa pengar och hitta en man som kan skämma bort mig.
Det gillar dom, de självska 50talisterna...
så kan dom få sitta där och drömma sig bort till tiden då de var unga och dumma och trodde att de kunde "leva livet" hur länge som helst

Tänk om jag skulle provocera lite istället...
Bli gråtmild och säga att jag och en kille jag pratar lite med på internet ska gifta oss och flytta in i hans lägenhet i Mölndal eller något, och förlova oss får vi nog göra snart förresten för... Ja dte har hänt en liten olycka
så ska jag ta mig själv om magen och le helt lyckligt och saligt.
Det hade vart något
då hade de antagligen inte alls längtat tillbaka, utan helt plötsligt kommit ihåg hur otroligt banalt och hopplöst det var att vara ung.

eller om jag skulle säga att jag vill bli prostituerad så att någon kan älska mig lika mycket som Richard Geere (Oh fuck, hur stavas han?!) älskar Julia Roberts i "Pretty woman"

fast ja, det är ju lättare att säga att man ska utomlands, plugga lite, jobba lite och sen skaffa några snoriga ungar.
Det känns tryggare liksom
fits the picture så att säga
och samtalet kan gå vidare
till svampplockning och politik.

Nu är jag sen också
så pusshej

your girl is lovely, hubbel

okej, hade jag vart min läsare hade jag nog undrat om hon som skriver den här bloggen har något liv överhuvudtaget eller om det enda hon gör är att äta frukost och titta på det där dåliga, halvt kvinnoförnedrande sex and the city-programmet.
och det kan man ju fråga sig....

Till mitt försvar kan jag säga att jag tydligen fortfarande är så trött att femton timmars sömn tycks nödvändigt, att jag har lock på båda öronen och håller på att hosta upp mina förstörda lungor typ
så det känns liksom lite okej att sitta inne hela dagen och analysera
eller låta carrie analysera åt en, det funkar också.

Idag handlade avsnittet om att mr Big hade träffat den där modellen Natasha och förlovat sig med henne, efter bara fem månader!?!?! Väldigt konstigt med tanke på att han efter två år med Carrie aldrig ens tänkt tanken på att ta steget liksom...
Personligen tycker jag ifs att det hela är lite töntigt. Måste man verkligen sätta en ring på varandra för att man ska fatta att man älskar varandra liksom?
Fast sånt är jag kanske lite för ung för att förstå, säger mor min.
Med andra ord är jag inte gammal nog för att inse att mina storslagna drömmar aldrig kommer bli mer än drömmar och att jag istället borde nöja mig med att hitta en man och två barn att vara "lycklig" med...

men nej fan, nu tappade jag tråden.
Grejen med Natasha var att hon hade rakt hår
hela hennes lägenhet var beige och sval
precis som hon själv 
hon var perfekt
men tråkig
enkel

Carrie har lockigt hår
hennes lägenhet är alltid stökig
hon är lite sådär halvt neurotisk
och alldeles för svår.

Grejen är att Big älskar fortfarande Carrie, det syns lång väg
men han förstår henne inte 
tydligen finns det en film som heter "the way we were" med Barbra Streisand, där hon är tjejen med krulligt, vilt hår och en kille som hete Hubbel är mannen som inte klarar av henne.
Hon är storslagen, svår och stolt, precis som alla krulliga kvinnor
så hon gratulerar honom och hans nya, rakhåriga kvinna genom att stryka honom över kinden, suga honom med blicken och säga "your girl is lovely, Hubbel"
sen blir han aldrig sig lik igen

och jag, som krullhårig, lite smått neurotisk kvinna fick typ fem uppenbarelser på samma gång
och nu sitter jag och lyssnar på melonkolisk musik och inbillar mig att det är okej att sitta inne hela dagen
bara för att jag är för svår för att bli älskad typ

haha, det är förjävla tur att jag inte är helt seriös, för då hade det blivit lite patetsikt det här.....
men ja, dags att avsluta känner jag.
Puss på er!

Om sanningen ska fram

Tjaaa.
Håller på att ladda upp alanyabilderna på facebook. Jag var först av alla, fett duktigt av mig.
Jaja, medan det laddar och håller på tänkte jag att då är det inte mer än rätt än att jag lägger upp ett filosofiskt inlägg på bloggen.
Eller ja, filosofiskt och filosofiskt
tror det blir lite mer av ett informerande inlägg faktiskt.

I alla fall.
Låten
med samma titel som rubriken på detta inlägg
asså, jag vill säga att jag hatar den, men det gör jag inte för den är lite mysig ändå.
MEN HAN HAR JU FEL!
Som Frida sa: Tror killar verkligen att det krävs så mycket för att få ligga?!

ja, det kan man ju fråga sig....
och vad hände med att ärlighet varar längst?
för allvarlig talat. om jag hade pratat med en pojke (inte för att jag ägnar mig åt sånt då...) och han hade sagt/gjort allt det där i låten, så hade jag ju trott att han verkligen gillade mig och typ ville gifta sig med mig, inte bara att han ville ligga med mig.
och då kommer alla dessa tankar
för vårt sociala kvinnoarv har tvingat oss att alltid tänka förnuftigt.
och så tänker man typ "hmmm.... Nu gillar den här killen mig jättemycket och nu måste jag veta om jag bara gillar honom lite eller om jag verkligen gillar honom mycket. Och jag måste veta om jag bara gillar att han gillar mig eller om jag faktiskt gillar honom för den han är. Och jag måste veta det SNABBT för annars kommer jag såra honom för han är verkligen JÄTTEKÄR i mig!"
och så kan det sluta på två sätt.

1. Flicka bestämmer sig för att så kär var hon nog inte och hon ville inte såra den "gullige killen" (som egentligen bara ville ligga) Pojke för inte ligga.
2. Flicka bestämmer sig för att satsa, men får sedan klart för sig att pojke bara ville ligga. Flicka går upp fem kilo på en vecka för att hon tröstäter, pojke får dåligt rykte bland alla hennes vänner och får i fortsättningen svårt att ligga.

loose-loose situation kan man ju säga..
Nej, det är bättre att bara säga som det är tycker jag
så slipper flickorna gå upp massa extrakilon för att killar är såna svin och så slipper killarna fråga sig själva varför alla tjejer verkar hata dom.

Asså shit, jag ska lätt bli sån relationsvägledare typ
eller nej förresten, för dom brukar alltid ha så fuckade relationer själva...
hmmm

jahaja, ännu ett filosofiskt inlägg där jag i slutändan fortfarande inte har kommit på vad jag ska göra med livet. Har i alla fall fått mina midsommarplaner spikade. Fan då, jag som hade tänkt vara sådär fett alternativ och vägra midsommarfylla typ.
Men ja, man får väl offra sig för kollektivet...

Puss på er!

Måndagseftermiddag med August Strindberg

Åh denna förtjusande man...
Mes sin.. Hårda fasad. Så hårt

vi hade turen att träffa honom idag minsann, på dr Josie med tema relationer för att diskutera hans stormiga kärleksliv. Han har ju alltid tillbett kvinnorna, "dessa förtjusande brottsliga tokor"
och hur mycket vi än hatade honom och det han stod för
blev vi nog allt lite betuttade i honom, jag och dr Josie...

och när vi satt där, och lyssnade på Fannys (August) undertryckta kvinnohat, dolt bakom en pretantiös, hård yta, fick jag en uppenbarelse. (Asså, vi träffade ju inte Strindberg på riktigt. Han är död. Det finns inte heller något program som heter dr Josie, vi hittade på det till vår svenskaredovisning.)

Uppenbarelsen var i alla fall, som vanligt hur fuckade vi är.
som jag en gång sa, tidigt i min bloggkarriär, då jag jämförde jakten på den perfekte mannen med jakten på de perfekta jeansen så är det ju som bekant så att vi mycket hellre går runt på stan i de där übertighta, jätteobekväma jeansen som får oss att vilja banta men som är oh så snygga och oh så trendiga än att sunka runt i sina mysiga mysbyxor.
på samma sätt som vi hellre går runt med den store, farlige killen som bedrar oss än den lille fule nörden som aldrig skulle lämna oss och som kan räkna derevata i huvudet. (Eller okej, smart är sexigt. Men ni fattar poängen)

Ibland har man tur.
och hittar de perfekta jeansen (eller mannen)
men de är aldrig lika snygga när de hänger i ens egen garderob som de var i butiken
killen är inte lika spännande när man kan få honom...

Det var därför Strindberg var en sån pimp.
Han var svår, hård och så fascinerande
eller..?
Nej, han var psykiskt sjuk, svarsjuk, arrogant och våldsam.
En sån man vill ha.

För han hade aldrig funnit sig i att hänga i någons garderob och tappa glansen
så han förblir åtråvärd...
Han och alla andra fina pojkar som tycker om att inpränta i våra hjärtan hur de skulle sett ut i våra garderober (våra liv alltså), trots att de aldrig tänker hamna där.
Dom gillar vi..

Nähäni flickor, det är hög tid att sätta på sig mjukisarna tror jag bestämt.
själv ska jag rannsaka mig själv och läsa några äckliga citat av August Strindberg och jobba bort min romatiska martyr-attityd i förmån till en mer bitterfittig inställning till livet

haha, puss på det!

"Inte långt kvar nu"

Nej...
Det är ju inte det.
Några veckor bara
och ett år

sen ska man veta.
allt typ
vad man vill bli, vem man ska vara, om man ska ha en partner eller femton, vem/vilka dom isf ska vara, hur de ska vara.... om man vill ha barn, om man vill bo i Sverige eller i rymden typ (allt kan hända...) om man ska bli djurrättsaktivist eller kapitalist och köra runt i sin dyra porche. Eller om man ska operera brösten och vara med i big-brother, om man ska knarka sig igenom livet eller om man ska bli arbetsnarkoman istället.

Sen när man har bestämt sig för vad man vill då ska man komma på hur man ska göra det också.
och det är ju inte det lättaste...
jag menar, jag ville ju få mvg på matteprovet idag. Det fick jag antagligen inte, för jag visste inte hur man gjorde.

kan man inte få lite såhär prova-på träffar typ? och då menar jag inte att några inkompetenta jävla mansvin ska komma och föreläsa om hur de knullade sig in på psykolog-linjen utan att man typ kan få prova på ett liv som hollywoodfru, ett som volontär i Afrika, ett som stadsminister, ett som förortsmamma o.sv. och sen kan man få välja i slutändan vilket liv man tyckte passade en bäst...
eller så ska man kunna frysa livet och hinna göra allt innan man bestämmer, som man kan på sims typ. "Aging_off" liksom.

För grejen är att jag känner som jag sa till mamma i bilen att reseledare något år eller två blir bra, sen kanske börja plugga något, antagligen typ personalutveckling och sånt så att man kan bli en bra chef. Men grejen är att jag har inte bestämt mig för om jag ska bli en snäll, svensk chef på ett kommunalt bolag eller om jag ska bli en cool, amerikans chef på prada typ ("Yes, I know things are hard right now and you need rest. You know what? take the day off tomorow and don´t care to come back. EVER, typ...)

sen vill man ju hinna med att vara arbetslös cup-cake milf också och det känns ju som att det får ju bli i typ 30-års åldern, men hur ska man hinna det om man tänkte bli framgångsrik chef liksom?
och prinsen av Monaco då, hur blev det med honom?
eller oxfordkillen som jag skulle träffa på mitt år som juridik-studerande på oxford?
och min internationella spanjor som ska ha en lägenhet och en herrgård på landet där jag kan rida då?! Det är ju inte så att man kan komma och snärja en snygg spanjor när man är 45 liksom....
och min franske revolutionär då?! Han som jag skulle rymma med och leva värsta krigsdrama-livet med sen när jag har tröttnat på mina chanel-dräkter....

Åh herregud, hur fan ska man hinna med allt? Det GÅR ju inte

Det är därför jag spelar så mycket sims, för där behöver man inte bestämma sig för någonting, man kan leva alla liv på en gång... "Aging off" och "motherlode" så fixar det sig
fast det där var ju ifs största myten, för man kan faktiskt inte bestämma riktigt allt... En gång hade jag skapat värsta perfekta rikemansungen och så blev hon bortrövad av utomjordningar och gravid med en ailien sen...
Fast det var ifs bara att radera henne och skapa en ny som inte blev bortrövad och lyckades med det perfekta livat istället..

Tänk om inte jag lyckas, och någon raderar mig?!?!?
OMG

okej, det ballar ur. Slut på tankar (fast det var ifs också största myten)
men ja, puss på er iaf!

KLAAAR!

Jajamensan, då hade man filosoferat färdigt för denna kväll alltså
Askalas!

De dåliga nyheterna är ju då att det inte blir kaffe, sömnbrist och pyskbryt den här gången, alltså inget kändisskap. Ajajaj....
Jaja, får väl kompensera med min sista tanke i så fall dåee
och Gud nåde den klåfingrige klasskamrat som skulle lockas av att klippa och klistra i sin egen uppsats! :O (hehe, älskar att låta sådär pretantiös :D)

Jaja, efter många om och men:

Avslutningsvis vill jag konstatera det jag tidigare nämnt, att även om vi kanske inte kan vara säkra på det vi vet är det trots allt den enda sanning vi kan föreställa oss och vi är nog ärlig talat inte skapta för att förstå mer än det vi gör, om det nu finns mer att förstå. Ibland tror jag att det är bättre att inte veta, särskilt när den vetskap man kanske skulle fått ändå inte ger klarhet eller ökad förståelse. Även om vi nu skulle leva i en illusion är det trots allt det enda vi har och ingenting vi kan göra någonting åt, så det är lika bra att sluta grubbla och leva ut den!

Nämen vad bra. Vi behöver inte grubbla över illusions- och drömargumentet mina vänner, vi kan forsätta att festa och förlusta oss som vanligt utan att behöva ha dåligt samvete för att man inte tänker mörka konspirationstankar!

För det är väl så vi alla tänker
eller?


Random bild på mig från min spanska säng. Tyckte jag såg så fett filosofisk (?) ut
eller så saknar jag mitt spanska rum, fast det gör jag ifs inte. Det var ganska litet och kallt
jaja, jag ville väl bara pryda inlägget med en random bild.

Det är bara att tacka och ta emot!
Puss på det




om kläder hade känslor...

Efter en skoldag 9-17 och ett krävande danspass var jag ju lite slut i hjärnan...
När jag stod i duschen och duschade (jo, det är väl det man brukar göra i duschen) så tänkte jag på vad jag skulle ha på mig imorn.
Hmm, kanske den tröjan? Nej... Den då? Jo, men bara om jag är på bra humör, annars kommer jag känna mig ful o.s.v.

Och sen kom jag på, att tänk om kläderna hade känslor, då hade min garedrob vart som mitt eget lilla harem typ, och jag hade vart en fett mäktig sultan eller arabisk prins typ... Eller förlåt, prinsessa såklart! Inget kvinnoförädiskt trams här inte.
Okej, fråga inte varför denna tanke dök upp, men det gjorde den i alla fall. Måhända för att vi gör en orientalisk, väldigt förförisk bollywood-dans på dansen kanske?

Jaja, där stod jag i alla fall i duschen och log lite åt tanken om mig själv som mäktig arabisk prinsessa med mina 150 älskare instängda i min garderob, men ju mer jag tänkte på det desto mindre roligt blev det, och helt plötsligt kändes det bara tragiskt alltihopa. Inte så att jag tror att mina tröjor har känslor, det är inte det jag menar utan jag tänkte mer på de stackars harem-flickorna och på hur mycket mitt förhållande till mina tröjor påminner om de mäktiga arabiska prinsarnas förhållanden till dessa flickor.
 
En tröja....
Det är något man sätter på
något man har många av, det går ju inte sätta på samma varje dag liksom
något man byter ut då och då, när man har tröttnat
en förbrukningsvara, ingenting håller ju för alltid
man växer ifrån dem, skaffar sig nya intressen och nya stilar
och när man är klar med dem, måste de tvättas 
de får ju inte vara smutsiga
när de ska användas igen, sättas på igen
och igen, och igen och igen
tills de har tjänat ut
och då slänger man bort dom.

Precis som med harem-flickorna....
Fy fan, vilka svin
och nu blir jag förbannad och tänker att jag inte alls vill vara någon arabisk svinig prinsessa längre, även om det hade vart najs att ge igen lite
men nej, vi skulle aldrig sjunka så lågt
det är där skillnaden mellan prinsar och prinsessor ligger, om man säger så.
Dessutom behöver vi knappast låsa in och förslava eventuella älskare för att dom ska sätta på oss, haha...

Ojdå, nu blev det grovt. Usch och fy
ska genast avsluta.
Puss!


"det man måste känna till, plus lite alternativ josie-musik"

Med tanke på hur vilsen jag kände mig i fredags, gjorde Josefine en lista till mig på spotify
så att jag kan låtsas att jag kan alternativ musik och haFFa snygga hipsterkillar typ...

Så nu sitter jag här och lyssnar. Ganska chill faktiskt...
ensamt dock, det känns inte som en playlist man vill sätta på när man ska få upp stämningen liksom, fast det är väl det som är hela grejen kanske. Att man ska slippa låtsas, att man ska vara sig själv, våga vara lite konstig.
Så nu sitter jag här, och försöker vara svår
och frågar mig själv vad som är värst, att försöka vara svår och "bara sig själv" eller att försöka vara som alla andra.

Fattar inte varför man ska försöka så jävla mycket...
och nu tänkte jag stänga av musiken i ren protest, men så kom jag på en liknelse.
Att det är som med oliver. Jag pratar om alternativ musik nu alltså. Man måste lära sig att tycka om det
och nu älskar jag oliver, första gångerna var det äckligt men jag åt ändå för jag ville verka vuxen och nu tycker jag om det.
Fast jag är ju inte vuxen...

och hur skiljer man egentligen på den man försöker vara, den andra vill att man ska vara och den man faktiskt är? Hmm....
och därmed hamnar detta inlägg under den filosofiska kategorin. Nu ropar pappa att det är mat. Tur för er, slut på ordflödet.
Jag är trött

puss!

Filosofera mera (?)

analysera sönder
diskutera lite till
kritisera

läs det här, kolla på det här
och tänk
FILOSOFERA MINA VÄNNER

Allt är en illusion, det förstår ni väl?
en ond demon har tagit över dina tankar, Du lever i en illusion, Du ser inte verkligheten
tänk om du lever i en dröm?
Du finns inte

Meninen med livet? hahaha, det finns ingen mening med detta du kallar liv.
och vad är Liv?

Asså... Dessa filosofer, riktiga hycklare är de allihopa!
som lever i illusionen, berusar sig, förlustar sig och låter sig hänföras av den.
jag menar, vi vet nog hur de levde de där filosoferna...

olyckliga och svåra, med en eller fem eller hundra älskarinnor vid sin sida
åh, dessa lidande martyrer blahablahä

FUCKING ATTENTIONWHORES ÄR VAD DE ÄR!

Tillåt mig citera Josefine och säga att jag ser konspirationer överallt
och dra slutsatsen att vi är svaga och patetiska
lyssnar på "Köttet är svagt" Ganska träffande faktiskt
och nu avslutar jag inlägget.
Puss


aj då...

Jag kom precis på en sak!
Då undrar ni säkert vad det var som fick denna uppenbarelse att komma till mig, och föga förvånande kan jag berätta att det var en facebook-status.

Det var min kära kamrat Amie som hade skrivit till vår kära kamrat Martina: "Fårkött på bussen"
Jag fnissade lite förtjust för mig själv och tryckte på gillaknappen, men strax därefter tänkte jag "Men fan, jag är ju vegetarian!" alltså är varken lammkött eller fårkött någonting för mig...

Nej ni, med såna förutsättningar är det minsann inte konstigt att man aldrig hittar rätt!
Och ni som inte fattar de kryptiska, halvt interna skämten kan ju googla det eller nåt

Puss och kram
ät en banan

idealist/realist

Svenskaläraren Jeanette:
- Så, vad tror ni, är ni idealister eller realister?

"klassen tänker så det knakar"

jag:
-hmm, jag är nog rea...... eller nej, jag är nog inte så relistisk av mig
eller?

Josefine skrattar
fattar inte det roliga i det hela
faktiskt

en tråkig bussresa senare...

Allvarligt talat...
Bussresor
i regnet
förbi vattensjuka åkrar
finns det något mer deprimerande?

Nej, tro mig ni hade också gått in i er själva
and so I did
"oh baby youre the one" eller nåt i den stilen skränar ut från mina hörlurar
jag blir arg

och frågar mig själv
Kärlek, finns det?

Åh neeej tänker ni nu, "klart det finns vad ska vi annars leva för, om inte att i slutendan hitta den jag vill spendera mitt liv med?!"
men tänk på det här då...
Om jag hade ställt samma fråga för 100 år sedan, men istället sagt
Gud, finns han?
så hade det blivit samma reaktion
"åh neeeej, bränn henne på bål innan jag fattar att Gud inte finns och att jag inte har någonting att leva för!"

lets face it bitches, vi har inte kommit framåt i vårt sätt att tänka
vi har bara bytt ut orden
Krälek, Gud
och istället för att lova trohet till Gud, lovar vi trohet till den vi "älskar"
istället för att göra Gud till lags genom att vara en "god" människa, gör vi det som krävs för att vara en "bra" pojk/flickvän (skriver gulliga sms, pussas i korridorerna, köper gulliga presenter, ändrar klädstil......)
Istället för att gå till kyrkan och lyssna på när fader Benigno lovsjunger Gud fyller vi vår ipod med musik som handlar om kärlek.

Vissa gör båda delarna
duktigt, de måste ju ha en massa att leva för!
men i alla fall
Sverige idag är inte särskilt religiöst.
folk i allmänhet tror inte på Gud, folk i allmänhet tror inte på det som inte är bevisat.
Men kärlek, det tror man på

och vem fan vet egeentligen vad kärlek är?
jag vet inte

visst, jag har lekt leken
kär-lek
och jag har blivit totalt brainfuckad
menmen

vi alla har väl våra små neuroser
hihi


word...

att en bok är för själen vad en detoxvecka är för kroppen vet vi redan, även om jag personligen föredrar en bok och en kladdkaka framför att äta gröna, slajmiga alger i en vecka....

Därför: citat!

"Du är som en hund på soptippen, stumpan
-du slickar på en tom konservburk och försöker få mer näring ur den och om du inte aktar dig så fastnar burken på nosen för all framtid och gör livet till ett helvete för dig. Släpp den."


pojkar till jeans

Det blev ingen kvällsfika, bara fika med Mandren på fribergs
jag bjöd
kalla mig schtekarn, höhö...

I alla fall, i tron om att jag skulle möta upp mina klasskamrater snart gick jag runt och hade ingenting att göra förutom att rasta kreditkortet.
Köpte te för 150kr, ett rengörnings-spray för makeup-penslar på kicks, kom på att jag hade bonuskort på kicks så då kunde jag lika gärna köpa lite mer onödiga grejer så att jag skulle få rabatter och gratisprover och grejer sen...
Ja, ni vet hur det blir när man har tråkigt

lyckligtvis stängde affärerna vid sex-tiden, så jag hann inte göra något drastiskt, som att köpa en kanin för att ha nåt att gosa med eller så
fick också klart för mig att det inte blev nån fika, så tog bussen hem istället
och inte för att jag är en sån som tjuvlyssnar eller så, men råkade i alla fall höra ett samtal mellan två tjejer bakom mig

tjej 1: "asså, jag blir så trött! Man letar och letar, men man hittar aldrig nåt som passar!"
(Jag, som precis tänkte samma tanke fattar direkt att det är pojkar hon pratar om)

tjej 2: "Nej jag vet! Antingen är dom för korta, eller för stora, eller bara allmänt fula..."
(definitivt pojkar)

tjej 1: "Ja, och sen när man väl hittar vad man vill ha så inser man att det inte alls var vad man letade efter"
(sa ju det...)

tjej 2: "Ja, eller så är dom svindyra"
(eh, va?)

någonstans där fattade jag att dom inte alls pratade om att hitta den perfekta killen, utan de perfekta jeansen...
men då kom jag på, att det är lite samma sak faktiskt.

Det finns miljoner sorter och storlekar, men ändå tycks det vara något fel på allihopa.
Antingen är dom bekväma (snälla) och fula, eller snygga men hemska att ha på sig (umgås med)
Skulle dom vara både snygga och bekväma (snälla) är dom antingen slut (upptagna) eller alldeles för dyra (svåra att få)Har man väl hittat ett par jeans/en pojke man verkligen gillar, kan man aldrig riktigt vara säker på att det kommer att hålla, jeansen kanske krymper i tvätten och killen kanske börjar med wow

och så den oändliga frågan: Hur många ska man behöva testa innan man hittar rätt!?

okej, de flesta av oss har accepterat att det inte finns jeans som är skitsnygga och jättebekväma på samma gång och de flesta av oss föredrar nog i ärlighetens namn mjukisbyxor framför skinny jeans, precis som de flesta av oss egentligen föredrar den snälla killen som ger oss blommor framför den snygga som ger oss klamydia och otrohetsaffärer....
Men ett par mjukisbyxor kan man ju inte gå på stan med!
Thanks god för jeansleggins

Men då undrar man ju....
Vart finns killarna som är som jeansleggins, bekväma och snygga på samma gång? 

I staden växer inga blommor

Alla ska bli nåt
Ingen är ingen speciell
Ingen bryr sig
Ingen hör dig eller ser

Husen skymmer
Inga blommor växer mer
här i staden

Allting är viktigt
Alla har bråttom
Alla sliter
Alltid trötta från igår

Allting kan bytas
Inget lever längre än ett år

För i staden växer inga blommor
För i staden växer inga blommor


Tidigare inlägg
RSS 2.0